mitt eget liv har hittat mig.
Åh nej. Jag är rädd att mitt egna liv har kommit ikapp mig. Vet ni vad det innebär? Att alla känslorna som man länge tryckt bort kommer till ytan. Jag hatar när det sker. Förnekelse är det bästa som finns. Om inte den fanns skulle jag falla ihop. Men självklart håller inte det i längden. Men det är ett annat blogginlägg.
Med att förnekelsemuren gick i bitar så kom en uppenbarelse fram till mig. Jag är rädd för min egen sårbarhet. Att vara sårbar är vackert, men ack så läskigt.
Jag vill slänga mig ut och visa den för alla som förtjänar att se den. Allt som gjort mig ledsen eller besviken vill jag slänga ut. Men jag vågar inte. Min sårbarhet är det som står mig närmast, det är det jag har som får mig och känna mig mänsklig.
Jag är lite rädd. Är jag för svag för att handskas med helt vanliga problem? Jag kan ju inte heller be folk att inte såra mig och tänka på att jag är så känslig. Det vore ju både patetiskt och helt omänskligt.
Life, please don't hurt me!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jag håller med karolin , Otroligt bra inlägg!
Postat av: LINN
älskar inlägget! så bra skrivet ... <3
Trackback