Dagens efter receptet
Kära medmänniskor.
Nej, universum har fortfarande inte vänt riktning. Livet är lika komplicerat och långdraget sen senaste gången jag tänkte på livets mening. Vilket är ca 4 ggr per dag.
Idag är det Söndag. Då ska man ta hand om sig själv. För man har varit dum mot sig själv oftast både Fredag och Lördag. Och det funkar inte.
Sååå häär gööör maan efteeer een rooolig/jooobbig heeelg:
1. Lås in dig på ditt rum.
2. Ta på dig mjukiskläder. Och det ska vara slappa kläder. Lite så att du nästan skäms.
3. ÄT massa mat. (Nyttig mat) Våldta fruktskålen.
4. Drick kaffe i mängder. Även fast du hatar det. De är ingen ursäkt.
5. Sätt på en film. Och då ska det vara en film som tar bort dig från verkligheten. Typ Dagboken där kärlek faktiskt existerar (believe it or not) eller Juno där folk bara är gulliga och klockrena.
Enjoy your Sunday.
/J
blod, svett o tårar
fyfan. fyfan. nämen asså fyfan, det är det ända jag kan säga. fyfan.
mitt eget liv har hittat mig.
Åh nej. Jag är rädd att mitt egna liv har kommit ikapp mig. Vet ni vad det innebär? Att alla känslorna som man länge tryckt bort kommer till ytan. Jag hatar när det sker. Förnekelse är det bästa som finns. Om inte den fanns skulle jag falla ihop. Men självklart håller inte det i längden. Men det är ett annat blogginlägg.
Med att förnekelsemuren gick i bitar så kom en uppenbarelse fram till mig. Jag är rädd för min egen sårbarhet. Att vara sårbar är vackert, men ack så läskigt.
Jag vill slänga mig ut och visa den för alla som förtjänar att se den. Allt som gjort mig ledsen eller besviken vill jag slänga ut. Men jag vågar inte. Min sårbarhet är det som står mig närmast, det är det jag har som får mig och känna mig mänsklig.
Jag är lite rädd. Är jag för svag för att handskas med helt vanliga problem? Jag kan ju inte heller be folk att inte såra mig och tänka på att jag är så känslig. Det vore ju både patetiskt och helt omänskligt.
Life, please don't hurt me!
I suck!
Jo tack, fick en utskällning från Chantal att jag inte bloggar. Och ja, jag är medveten om att så är fallet. Jag gör det medvetet - jag har nämligen väldigt lite att skriva om.
Livet är inte alltid en dröm av rosa ballonger och glada alkoholpåverkade människor som säger hur mycket dem älskar dig. IBLAND är det så, inte jämt.
Mitt liv kretsar i stort sätt av vanliga saker. För att inte glömma skolan. Skolan är isolerande. Skolan är krävande. Skolan tar upp all min dyrbara tid - men jag hatar den inte för det. Skolan är min vän. En vän jag ständigt hatar samtidigt som jag lägger all min trygghet och framtid på. Kära hatade skola!
/J
problem
hej jag heter joanna och jag har relationsbundna engagemangs problem. jag kom på det idag.
tack och hej.
tack och hej.