Igår var det nyårsafton. Jag tror jag aldrig varit med om något mer random nyårsafton. Jag hade inga planer - bara att jag skulle vara med Maria. Vi hamnade till slut på en fest i Larsberg som var mycket trevlig. Men det coolaste av allt - både jag och Maria var helt nyktra! Haha, vi måste varit de enda på festen (ja, på hela lidingö) som var nyktra. Men det är bra för vi kommer kunna bära med oss minnena, medans de lite mer berusade personerna bara kommer se det i mörker eller i dimma.

Tyvärr togs det inga bilder. Så vi kan inte dela med oss av vår dag. Men som sagt, vi har dem i minnet. Och det är ju det som räknas? Gott nytt år på er!

/Joanna

Jag tror det var med Eva jag hade diskussionen med om varför Chuck Bass är den bästa karaktären i hela serien. Jag nämnde då att han är den mest mänskliga. Serena är överdrivet snygg och god och Blair är alldeles för statuskåt och envis osv. Men Chuck Bass är den som är lättast att identifiera sig med. Han har ett vattentätt skal omkring sig (som ALLA människor) Ett skal som uttrycker honom som en player, hård och okänslig - när han inuti är helt tvärtom. 

Han är som alla oss andra. Bara skriker och ber efter att någon ska älska oss. (För det är ju allt vi begär?) 

Så när han bad Blair att säga de tre orden, de tolv bokstäverna..
Ja, då sprack det för mig. 

Här är saker som ni vet eller kanske inte vet om mig!

- Jag har en tvångstanke om att när jag går förbi en stillastående ensamt parkerad bil längst en trottoar så tror jag att den ska sprängas (fråga mig inte varför)

- Jag är ett riktigt Titanic fan. Jag har haft två muntliga anförande om just Titanic och sätt filmen säkert 3,000,00 ggr. 

- Jag är en ateist. Jag tror att Gud-grejen bara är en massa blajj.

- Jag tror på spöken. Ganska troget faktiskt. 

- Jag är duktig på att teckna. Jag skäms även ganska grovt över att jag slutat rita.

- Jag är galen i djur och barn! Jag ska ha tusen av varje när jag blir stor.

/Joanna

Jag ska vara ärlig och säga att killar har förstört mitt liv. Det låter hårt, jag vet. Men det finns två sidor av det uttalandet. Är det mitt fel att jag aldrig har kunnat haft en VÄNSKAPLIG relation med en kille en längre tid? Är det jag som överanalyserar relationen eller är killar rakt ut - helt dumma i huvudet? Att jag inte varit ihop med någon på länge stör mig inte lika mycket - det krävs så mycket för att släppa in någon i ens liv. Men alla killkompisar jag någonsin har haft har jag antingen hånglat upp och därmed förstört relationen eller så har han avfärdat mig för av många olika anledningar. 

Varför blir allt så komplicerat med killar i bilden - kompis som pojkvän? Känslan av att bara för att han är av manligt kön så kommer han dumpa mig precis som alla andra. Det är ju bättre att hålla sig till tjejer som förstår dig och inte tänker så avvikande hela tiden. Har jag inte rätt?

Killar har alltså förstört mitt liv. Gjort mig socialt handikappad, gjort mig rädd för halva jordens befolkning. 

Det måste få ett slut. 

American Beauty är världens vackraste film (det vet ju alla) men kommentarerna i den är tamefan vackrare än filmen själv.. Bara läs och ta in dem här orden:

"It's hard to stay mad, when there is so much beauty in the world" 

"Sometimes there is so much beauty in the world. As a matter of fact sometimes I can't take it"

"I can't feel anything but graditude for every second of my stupid little life"

Tog ni in dem? Bra! Bevara dem någonstans. Glöm dem aldrig. 

/J

Nej, universum har fortfarande inte vänt riktning. Livet är lika komplicerat och långdraget sen senaste gången jag tänkte på livets mening. Vilket är ca 4 ggr per dag.

Idag är det Söndag. Då ska man ta hand om sig själv. För man har varit dum mot sig själv oftast både Fredag och Lördag. Och det funkar inte. 

Sååå häär gööör maan efteeer een rooolig/jooobbig heeelg:

1. Lås in dig på ditt rum. 

2. Ta på dig mjukiskläder. Och det ska vara slappa kläder. Lite så att du nästan skäms.

3. ÄT massa mat. (Nyttig mat) Våldta fruktskålen.

4. Drick kaffe i mängder. Även fast du hatar det. De är ingen ursäkt.

5. Sätt på en film. Och då ska det vara en film som tar bort dig från verkligheten. Typ Dagboken där kärlek faktiskt existerar (believe it or not) eller Juno där folk bara är gulliga och klockrena.

Enjoy your Sunday.

/J

Med att förnekelsemuren gick i bitar så kom en uppenbarelse fram till mig. Jag är rädd för min egen sårbarhet. Att vara sårbar är vackert, men ack så läskigt. 

Jag vill slänga mig ut och visa den för alla som förtjänar att se den. Allt som gjort mig ledsen eller besviken vill jag slänga ut. Men jag vågar inte. Min sårbarhet är det som står mig närmast, det är det jag har som får mig och känna mig mänsklig. 

Jag är lite rädd. Är jag för svag för att handskas med helt vanliga problem? Jag kan ju inte heller be folk att inte såra mig och tänka på att jag är så känslig. Det vore ju både patetiskt och helt omänskligt. 

Life, please don't hurt me!

I fredags var det fest hos Linda (linda som inte haft på länge - lyckat såklart!)

Slappade hemma på lördagen, sliten var bara förnamnet. 

På söndagen var det dags för min nästan fyra månader försenade födelsedagspresent (jag fyllde år 4 juli) Sen så dök Eva upp utanför min dörr!!! (jag visste inte ens att hon var hemma i Sverige - snacka om att jag blev glad!) 

Menmen, presenten började med att jag fick massa uppgifter att utföra och massa presenter på vägen.. fick godis, hankypanky trosor, blommor mm. och jag fick utföra uppgifter som fota mig med en främling o ta en killes nr (ja, jag utförde båda)

Sen drog vi till en grym restaurang där vi åt mat, drack vin och drinkar. Sen när jag kom hem väntade det en fin present på min huvudkudde (censur på föremålet)

Åh vad jag mår bra - grym helg. Har skrattat och mått så bra! 

Jag älskar mina kompisar.